1.preposition vid infinitiven:
motsvaras i latinet
a. af blott inf., då inf. är
subjekt l. predikat i satsen l. objekt vid vissa
ofullständiga verb (Seyff.-Ehrnb. § 289; äfven
vid habere i bet. kunna).
b. af
gerundium, då infinitiven bestämmer vissa subst.
l. adj. l. är beroende af vissa prepositioner
(se närmare hos Ehrnb. §§ 336–39).
c.
när infinitiven står ss. bestämning till ett subst.
så, att den utmärker det, hvari en egenskap
består l. visar sig, kan den endast
undantagsvis uttryckas med gerundium, utan
återgifves i regeln med en relativ l. kausal sats,
t. ex. hans dårskap att tro sig förstå saken
stultitiaejusquicrederet l. credentisseintelligere; legionernas djerfhet att välja
kejsare audacialegionum, quaeimperatoremelegissent.