Person:

  1. 1. = person, karakter i ett skådespel: persōna (Atreo dicente: oderint dum metuant, excitantur plausus: est enim digna persona oratio; – poētae in magna varietate personarum etiam vitiosis quid conveniat videbunt, C. de Off. I. § 97, 98); skapa en p. (karakter, roll) personam facere, formare, Ter., Hor.; detta säger Terentius i Gnathos p. in persona Gnathonis hoc dicit l. per personam, C.
  2. 2. = den karakter en verklig menniska (i och för sig l. genom sin ställning och sina förhållanden) eger (någons person = personlighet, den och det som någon är) l. en menniska med afseende på sin karakter och ställning, betraktad i förhållande till de omständigheter, i hvilka hon befinner sig: persona [Laelii persona mihi aptissima videbatur, quae de amicitia dissereret, C. de Am. 1; in illa causa – nihil pertinet ad oratoris locos Opimii persona, nihil Decii (= hvem l. hvad Decius är), de Or. II. § 134]; föreställa ngns p. personam alicujus gerere, sustinere; jfr C. de Or. II. § 102: tres personas sustineo summa animi aequitate, meam, adversarii, judicis (icke = me, a-ium, judicem); taga sin p. i akt dignitatem suam tueri; min p. måste du älska, ej mina tillhörigheter, om vi skola blifva vänner me diligas oportet, non mea, si amici futuri sumus; det är ej en furstes p. (en furstlig p.) värdigt principis persona dignum non est; komma i egen p. ipsum, coram, praesentem, in rem praesentem venire, adesse; se till p-en, hafva anseende till p-en personarum (hominum) delectum habere; göra afseende på tid och p-r ita moderari (orationem), ut tempora et personarum dignitates ferunt (l. c. III. § 53); en sak som är bestämd till (har afseende på bestämda) tider och p-r res certis in personis ac temporibus locata, certis in personis ac temporibus posita res, C. de Or. I. § 138 ff.; II. 133–140 (likväl brukas i detta fall äfven homo, der man tänker på individen sjelf ss. handlande och ej på hans egenskaper l. ställning: a tempore et homine ad communes rerum summas revolvi, ibdm 133).
  3. 3. = en menniskas lif och sedliga karakter (ära): vita, (corpus); caput; mores; jag är ej säker till min p. vita mea in tuto non est; angripa ngns p. (mores) famam, existimationem alicujus violare, laedere; göra afseende på p-na och ej på deras yttre ställning mores hominum, non fortunam spectare (C. de Off. II. § 69).
  4. 4. mensklig individ i allm.: homo, l. medels ett pronomen: många ännu lefvande p-r multi homines, qui etiamnunc vivunt; en förnäm, ringa p. homo amplus, illustris, tenuis; en anspråkslös, oförskämd p. homo modestus, impudens; alla närvarande p-r omnes qui aderant (C. de Or. II. § 17); en obestämd, en viss p., den der p-en aliquis; quidam; iste; förut nämnda p. ille, quem supra l. ante dixi; göra skilnad på sak och p. causam ab homine distinguere; göra ngt för p-ens skull, ej för sakens homini, non causae tribuere alqd (se spectatum, non fortunam putat, C. de Off. II. 70); vuxen p. homo adultus; juvenis; sämre p., pålitlig p. homo improbus, fidus.
  5. 5. p. i grammatisk mening: persona (Gramm.).
  6. 6. p. i Gudomen: *hypostăsis.
  1. (Kommentera) Kommentera
 Donera Bitcoins! Bitcoin-adress: bc1qrjh4udzaukdh3r844d7chp7pxy0kd2znl2ua9f