Och:

  1. 1. i allm.: et (så väl sammanbindande ord och satser inom samma period, som ock – ehuru mera sällan – i början af period, t. ex. de Or. I. § 185. 265; ofta står i början af period et tamen – et t. emerui generosos vestis honores, Ppt.; et quis, et quisquam o. dyl. – et quem tum vates Cassandra moveret?, Vg.; et quisquam numen Junonis adoret praeterea?, id.); que (enklitiskt); atque (framför bokstäfver i allmänhet), ac [framför annan konsonant än h; till betydelsen är atque = och dertill, och derjemte, förekommer aldrig i korrelativa förbindelser (både – och), ofta i början af period, äfven tillsammans med ett etiam (äfven); jfr C. de Or. I. § 196. 212. 218. 243]; autem (framhållande de förbundnas olikhet – oftast förbindande satser – t. ex. primum – tum autem, C. de Legg. I. 5. 15); vero (= och framför allt, och till och med, och till slut – införande det vigtigaste och sista af flera moment – t. ex. de Or. I. § 237. 256; ab ineunte aetate incensus fui studio utriusque vestrum, Crassi vero etiam amore, l. c. I. 97).
  2. 2. både – och = et – et; (poet. que – que; que – et); öfver hufvud begagnar latinet mera än svenskan den dubbla förbindelsen.
  3. 3. tillsammans med negation (och icke, och ingen o. s. v.):
    1. a. i allm.: neque l. nec; neve l. neu (= et ne, förbindande en sats med en föregående negativ finalsats; är deremot den föregående sinalsatsen affirmativ brukas hellre neque; för öfrigt öfversättes neve i sv. vanl. blott med och l. eller: cavendum est, ne assentatoribus aures patefaciamus neve adulari nos sinamus, eller omvändt gäller den regeln, att det svenska och i en sats, som koordineras med en negativ sats, öfversättes i latinet med neque, neve, aut: qui non defendit neque obsistit, si potest, injuriae, in vitio est, C.; ne recipi portis aut duci in moenia posset neu populum antiqua sub religione tueri, Vg. Aen. II. 187); och ingen nec quisquam; och på det att ingen neu quis; och icke heller, och icke en gång et ne – quidem (jfr Madvig ad Cic. de Fin. Excurs. III).
    2. b. och icke öfversättes med et non, ac non, när negationen hör till ett enskildt ord i satsen – leve ac non satis dignum, N. praef. 1 – eller det är = och icke, fasthellre, hvilket inträffar företrädesvis i hypotetiske satser, t. ex. si sibi ipse consentiat et non interdum naturae bonitate vincatur, nec amicitiam colere possit, neque justitiam, C. de Off. I. § 5; si nostra utilitas et non ipsius vitii turpitudo nos a sceleribus deterrere deberet –, C.
    3. c. och icke återgifves med blott non i direkt motsättning af affirmativt och negativt uttryck, t. ex. elegans, non sumptuosus; adhibenda est actio quaedam, non solum (och icke blott) mentis agitatio (C.); deremot brukas i sådana motsatser neque, när det är de två sakernas förening, som förnekas: quaesivit neque invenit (och fann icke ɔ: utan att finna); jfr a.
  4. 4. äfven i positiva motsättningar blir och vanligen i latinet oöfversatt (i sådana uttryck som den ene och den andre, dels och dels; han gick och jag blef qvar o. dyl.): alter Romam abiit, alter Ostiam; duo sunt genera largorum, alteri prodigi, alteri liberales; lusum it Maecenas, dormitum ego Virgiliusque; tempus est jam hinc abire me, ut moriar, vos ut vitam agatis (C. Tusc. I. § 99); aliud est celare, aliud tacere; primum de honesto, tum de utili (C. de Off. I. 10).
  5. 5. i uppräkningar sättes, hos de bäste prosaister, icke et (oftare que) mellan de två sista orden (såsom i svenskan), så vida ej äfven de förra leden äro med et förbundna, t. ex.: apte, distincte, ornate dicere; procellae, tempestates, naufragia, ruinae, incendia; epulae et viscerationes et gladiatorum munera; muri, navalia, portus, aquarum ductus omniaque, quae ad usum reipublicae pertinent; quod item in poēmatis et picturis usu venit in aliisque compluribus (C. de Off. I. § 2; II. § 19. 55. 60; III. 15); mores et instituta vitae resque domesticae ac familiares (Tusc. I. § 2).
  6. 6. i början af period motsvaras ett svenskt och (med ett personligt l. demonstr. pronomen) ofta af ett latinskt pronomen relativum, t. ex. quod quum audivisset – och då han hört detta –; quod si (och om).
  7. 7. särskildt märkes: och det, och den, och dertill i närmare bestämningar, hvilka fogas till ett föregående ord l. en sats: et quidem (auctor et idoneus quidem, C. Brut. § 57); et is, isque, idque (neutrum, när bestämningen afser en sats ss. sådan), idemque: habet animus primum memoriam et eam infinitam; nunc hujus scientiae splendor exstinctus est, idque eo indignius (est), quod eo tempore hoc contigit, quum esset (S. Sulpicius), C.; res obscurae et difficiles eaedemque non necessariae.
  1. (Kommentera) Kommentera
 Donera Bitcoins! Bitcoin-adress: bc1qrjh4udzaukdh3r844d7chp7pxy0kd2znl2ua9f